På gott och ont...

Satt och pratade med min kära moder igår, då jag tycker det är allt bra lustigt med medgångar och motgångar!

Oftast när det kommer en medgång, för oftast gör det ju det...en st medgång...
Man suger åt sig som en svamp, och lever i lyckorus ett bra tag...på en st medgång...

Men när det kommer motgång, så kommer det aldrig en motgång, utan flera stycken!
Hur i helvete är det ens möjligt?!

Kan tycka att livet i sig är ganska så orättvis...eller rättare sagt, riktigt jävla orättvis!

Mina motgångar började i somras, då det hela började med ett dödsfall...
I mitt jobb tillhör ju det (tyvärr)
Men att vårda och ta hand om en människa, lära känna den människan som ingen annan, inte ens dennes familj...Ja då är det ju inte heeeelt oväntat att man blir ganska så ledsen...

Jobbet för mig är viktigt! Och när när jag miste min vän och jobb, tvingades jag ut och leta efter annat...Började jobba månaden efter, och det va tungt, men det fungerade bra...
Men aldrig att jag fick känna en klapp på axeln, eller fick känna att jag blev förstådd...
Jag va såååå ledsen och mitt hjärta blev till ett litet russin...

I nuläget har jag "bara" 60% i bagaget, och jobbar jag inte upp mig så får jag stämpla...Inget roligt alls, och detta tär på mig som människa, som mamma, som fru och förmodligen som vän...
För i det stora hela, så innebär detta ganska så mindre pengar i lönekuvertet, och pengar är ju det som får allt att fungera (även om inte alla vill erkänna det..)

Det går inte leva på luft och kärlek, tro mig!!!

När vi ändå är inne och talar om pengar, så kommer nästa motgång, löneskuld på 14200 kr...Den sved...den sved duktigt!! Speciellt när jag gått ner i tjänst och ligger under med flera tusen varje månad...
Eftersom jag vatt tjänstledig i sommar trillade det in pengar i augusti som inte skulle va där...Sen flyger jag på mina semesterdagar, med andra ord 14200 riksdaler...

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om pengar, för det diskuteras hej vilt här hemma...Det är nummer 1 på listan över saker, och ibland är jag så trött och ledsen att jag får stänga in mig på ett rum och bara gråta!
Känns som att allt är mitt fel, men jag vet ju egentligen att det inte riktigt ligger till så...
Jag får ångest varenda gång jag ska handla, jag får ångest varenda gång jag tankar bilen...Ska det va såhär???
Just nu är det lika med döden om man ens skulle unna sig nåt, varenda krona måste man tänka på...
Vet egentligen inte om det ÄR så illa, men det KÄNNS så illa...

Känner mig heeeelt ensam och utlämnad i den här röran, fast jag egentligen inte borde göra det...Varför..?

Freijan